Vaggan

Nyheter / Press

Pressinformation

• Nu har Viktoria fått en egen familj. Artikel i Vi Föräldrar.

  2009-06-01
  
  Publicerad i Vi Föräldrar 6/2009
  Text: Anna-Maria Stawreberg
  Foto: Anna von Brömsen
  
  Klicka här för att ladda ned orginalartikel som PDF-fil.
  
  Det finns ett barnhem som heter Lopselis, eller Vaggan på svenska. Lopselis ligger i Litauen och här bor ett hundratal barn. Föräldralösa eller övergivna av sina föräldrar. Med litauiska mått mätt är Lopselis ett bra ställe. Bra för att vara barnhem. Barnen får tak över huvudet, kläder, någon som ser till dem och mat för dagen.
  
  De barn som är handikappade får sjukgymnastik. Men det finns ett problem: från den dagen barnen fyller 6 år får de inte bo kvar. För de friska barnen som inte har adopterats väntar olika anstalter. För de funktions hindrade barnen – och de är många, ytterst få vill adoptera ett barn med funktionshinder – är det betydligt värre. Då är långvården den enda möjligheten. Och på den litauiska långvården blir barnen liggande. Viktoria var ett av de här barnen. Dagen då hon skulle fylla 6 år närmade sig. Och samtidigt som många barn brinner av längtan efter att fylla 6 år, vet barnen på Lopselis vad den dagen innebär. Viktoria visste också. Hon har fel på höfterna, benen, fötterna, ena armen och käken, men inget som helst fel på sitt förstånd. Många potentiella adoptivföräldrar hade varit på Lopselis och hälsat på, men ingen hade stannat till just vid Viktoria.
  
  

  ”Måste vara meningen”

  Vad hon inte visste var att det i Sverige hade dragits igång en aktion för att hitta ett hem åt henne. Och vad hon inte heller visste var att det i Göteborg bor en familj som heter Frank i efternamn, en familj med tre pojkar som längtade efter ytterligare ett barn. Mamma Maja och pappa Lars ville adoptera och hade precis genomgått proceduren för blivande adoptivföräldrar. – Vi hade tänkt adoptera ett barn från Etiopien, berättar Maja Frank på telefon, men vi fick höra talas om Viktoria av en väninna. ”Det måste vara meningen”, tänkte vi.
  
  Här sitter en flicka på andra sidan Östersjön och bara väntar på oss. Nu har det gått ett år och när vi träffar Viktoria för första gången har hon hunnit fylla 7 år. Hon kommer susande i sin sportiga lilla rullstol och öppnar dörren, tätt följd av sina tre bröder, Douglas och William, 10 år, och Dennis, 8 år. Bröderna hänger artigt upp våra ytterjackor. Viktoria visar lika artigt in oss i det luftiga vardagsrummet. Mamma Maja och pappa Lars håller sig i bakgrunden. Det här fixar barnen alldeles utmärkt själva. Viktoria har sett fram emot att få besök av tidningen, och runt halsen har hon hängt på sig alla sina vackra juveler. – Det här halsbandet är alldeles nytt, det fick jag av Dennis för en vecka sedan, berättar hon med glittrande pigga ögon, på nästan felfri svenska.
  
  

  Nervösa inför mötet

  När det är dags att berätta om det första mötet med Viktoria pratar de sex familjemedlemmarna i munnen på varandra. Stämningen är varm och avspänd, alla får komma till tals för att ge sin version. Viktoria rullar iväg för att hämta fotoalbumet, och visar bilderna från barnhemmet.
  
  – Två veckor efter det att vi hört talas om Viktoria åkte vi till Lopselis för att träffa henne, berättar Lars. – Vi fick se kort. Det såg jätteläskigt ut, hon var ju så liten, säger storebror Douglas, som var den av bröderna som fick åka med och träffa Viktoria första gången. – Hon såg inte läskig ut. Då, Viktoria, då var du ÄNNU sötare än vad du är nu, säger Dennis bestämt, och avbryts av storebror William: – Nej, men hon är ju jättesöt nu också! Viktoria skrattar glatt. Det märks att hon trivs i syskonskaran och att hon har en given plats bland sina bröder, även om det kan gå hett till ibland, enligt föräldrarna. – Jag var jättenervös inför mötet och vi var oroliga för att Viktoria skulle ha något gravt mentalt handikapp som skulle innebära att vi inte kunde ta emot henne. När vi kom fram satt vi som på nålar. Vi ville ju inget hellre än att få träffa Viktoria så fort som möjligt, men fick först läsa igenom hennes journaler, minns Maja. I ett annat rum satt Viktoria och väntade. Hon visste vad som gällde och också hon hade rejält många fjärilar i magen. – När vi äntligen fick träffa henne kändes det med en gång att det var rätt! Viktoria skrattade sitt hjärtliga skratt och det klaffade direkt, säger Lars. – Ni passade för mig, konstaterar Viktoria enkelt, som om det vore den mest självklara sak i världen.
  
  

  Ville stanna kvar

  Viktoria hade vuxit upp i en grupp med småbarn där det äldsta barnet var 2 år. Ingen visste riktigt hur mycket hon förstod, men när familjen kom till Lopselis dagen därpå satt Viktoria redan innanför dörren och väntade. – Hon störtade upp ur rullstolen och kröp fram till mig med en rasande fart, berättar Lars. På golvet vid våra fötter har Viktoria övergett fotoalbumet från Lopselis. Hon har tröttnat på att höra på historien om innan hon flyttade till Göteborg och har i stället tagit sig ur sin rullstol och ägnar sig åt att leka journalist med Douglas. De turas om att intervjua varandra och då och då avbryts intervjun av höga skratt från syskonen. Under det första besöket på Lopselis fick Maja och Frank veta att det skulle ta minst ett halvår innan Viktoria skulle få flytta hem till familjen. Men det fanns en möjlighet att låta Viktoria komma över som gäst, officiellt för att få läkarbehandling här i Sverige.
  – Helt plötsligt blev det bråttom. Vi fick veta att Viktoria skulle komma till oss veckan därpå, så vi fick fullt upp med att förbereda hennes rum och oss själva, berättar Maja. Lopselis föreståndare Audrone Prasauskiene åkte själv över till Sverige med Viktoria och bodde hemma hos familjen Frank under en vecka. På så sätt kunde hon fungera som tolk mellan Viktoria och resten av familjen. – När det var dags för Audrone att åka hem frågade hon Viktoria om hon ville stanna hos oss, eller om hon ville åka med tillbaka. Viktoria hade bestämt sig. Hon ville stanna kvar, säger Lars.
  
  

  Mötte mycket motstånd

  För många är det långt ifrån en självklarhet att adoptera ett lite äldre barn, och visst, även Lars och Maja var från början tveksamma. Är barnet dessutom funktionshindrat är förståelsen från omgivningen ännu mindre. Det fick Maja och Lars snart erfara. – Vi mötte mycket motstånd hos familjerätten just med tanke på Viktorias handikapp. Och socialtjänsten var inte heller övertygad, eftersom vi redan hade tre barn, berättar Maja. Maja och Lars hade pratat mycket med pojkarna om adoptionen. Att få hem ett bebissyskon kan vara svårt nog för äldre syskon.  Att få hem ett nästan jämnårigt syskon kan vara ännu svårare.
  – Men det gick över förväntan. Visst tjafsar syskonen ibland, men det är bara sunt. I början var killarna väldigt rädda om Viktoria, och drog sig för att säga ifrån, men det har ändrat sig nu. Alla fyra har egna viljor och ibland blir det hög ljudnivå, säger Lars. Under den första tiden hade Viktoria mycket att ta in. Och hon stötte ideligen på nya saker som hon inte tidigare upplevt. En kväll, när familjen var ute och gick, blev Viktoria stående som förstenad och stirrade upp mot himlen. – Vi frågade henne vad det var, men hon bara pekade utan att få ur sig ett ord. Det var månen och stjärnorna hon pekade på. Hon  hade aldrig någonsin sett natthimlen förut,
  fönstren satt så högt upp på barnhemmet att det inte gick att titta ut, berättar Maja. En annan dag gick familjen på restaurang. Viktoria fick ett glas juice, och blev sittande med glaset i handen, helt fascinerad. Det var isbitarna i glaset som fångat hennes intresse, isbitar hade hon aldrig tidigare sett. Hon lärde sig snabbt svenska fraser och meningar.
  – Det första hon sa vara ”Rodana böxor”, hon hade nämligen fått ett par röda byxor som hon älskade över allt annat. Efter två veckor konstaterade Viktoria: – Jag ska inte säga Maja och Lars längre. Nu ska jag säga ”mamma” och ”pappa” istället, berättar Maja och tittar på sin dotter. Helt smärtfritt gick den första tiden inte. Varje dag fick Viktoria en gråtattack. Det var precis som om hon hade fullt med sorg inombords som behövde gråtas ut. – Hon satt där i sin ensamhet. ”Nu gråter hon”, sa pojkarna, och vi fick sitta med henne i knäet. Eftersom hon inte kunde språket var det svårt att trösta. Det enda vi kunde göra var att sitta med henne i knäet.
  
  

  Nyopererade fötter

  Viktoria lyssnar en stund på föräldrarnas berättelse, men hasar sedan iväg för att hämta ett par benvärmare som Maja stickat åt henne. – De kan man ha här på benen, säger hon, och visar samtidigt sina nyopererade fötter. Fötterna är små, och Viktoria är oerhört stolt över dem. Dagen till ära har hon tagit av sig sina stödskenor, som hon bär i vanliga fall. När hon kom till Sverige hade hon klumpfot och kunde inte gå över huvud taget. Nu kan hon åtminstone stå upp korta stunder. Och bäst av allt: hon kan ha skor på fötterna, något hon inte kunde före operationen. Förhoppningen var att Viktoria så småningom skulle kunna gå obehindrat, men riktigt så har det inte blivit. Även om hon skulle gå igenom ytterligare operationer är det högst osäkert att hon någonsin kommer att kunna gå. – Men för Viktoria var tanken på att över huvud taget kunna gå så abstrakt så att hon nog inte kunde ta in det, vilket var skönt med tanke på att hon inte riktigt blev så bra som vi hade förhoppningar om. Tanken på att kunna bära skor, däremot, kunde hon ta in, och nu är hon överlycklig över sina fina fötter, säger Maja.
  Viktoria berättar målande om operationen, om hur nervös hon var innan, men att mamma fanns med henne hela tiden och om hur ont det gjorde efteråt. Lars var hemma med pojkarna, men kom och hälsade på på sjukhuset. – Jag längtade jättemycket efter pappa, säger Viktoria med eftertryck.
  
  

  Stora kunskapsluckor

  Nästa gång vi träffar Viktoria har det gått ett par månader. Maja och Lars har bett mig ta med mina egna döttrar, som är i Viktorias ålder. Viktoria vill gärna träffa tjejer, eftersom det blir lite väl många killar dagarna i ända. Också denna gång kommer Viktoria själv rullande för att öppna dörren. På hennes bröstkorg glittrar några simmärken.
  – Detta är Baddaren och detta är Guldfisken, säger hon stolt, och berättar målande för min imponerade dotter Ella om allt man är tvungen att utföra för att klara av att ta dessa märken.
  – Viktoria har blivit superbra på att simma  ryggsim sedan vi sågs senast, konstaterar pappa Lars. I köket håller bröderna på att fixa fika. Storebror William har varit hemma från skolan eftersom han är förkyld.
  – Men jag blev förkyld först av alla! Förklarar Viktoria, samtidigt som hon skär tomaterna till mackorna.
  
  Enligt Maja vill Viktoria göra det mesta själv. Och vi får snart se prov på det. Hon glider ner från rullstolen, hasar ut med blixtens hastighet för att strax återvänta med papper, pennor och kritor på en filt som hon drar efter sig.
  – Häromdagen var vi och fikade. Då rullade hon  iväg  med rullstolen och  hämtade vatten åt oss alla. Hon  nådde inte, men frågade en helt okänd kille om han kunde hjälpa henne att hälla upp vatten åt henne, säger Maja stolt.
  
  

  Går i en vanlig skola

  Vi äter mackor och dricker te, men barnen har inte ro att sitta stilla länge. Snart sticker hela barnaskaran ut i det stora barnrummet och en brottningsmatch börjar. Viktoria sitter och hejar på och är helt inne i matchen, även om hon  inte kan vara med rent fysiskt. Viktoria går i en vanlig skola inne i stan
  och det funkar bra, berättar föräldrarna. Av praktiska skäl har hon lite extra hjälp, men helst av allt vill hon klara sig själv.
  – Viktoria är duktig i skolan, men samtidigt har hon enorma kunskapsluckor. På barnhemmet var det till exempel ingen som läste högt för henne när det var läggdags. Här i Sverige läser vi ju högt ur pekböcker för våra barn redan när de är mycket små. Jag kan fråga saker som ”Vad äter hästen?” Och Viktoria har ingen aning. ”Råttor, kanske?” kan hon svara, berättar Lars. De här kunskapsluckorna är en av de största svårigheterna med att adoptera ett äldre barn som bott på barnhem, tycker både Maja och Lars. Viktoria har så mycket att ta igen, och även om hon har ett stort intresse för att lära sig saker, är det svårt, eftersom  hon saknar kunskap om saker som de flesta barn lär sig redan som bebisar. – Samtidigt är det väldigt spännande att få ett så stort barn som Viktoria, inflikar Maja.
  
  För en tid sedan fyllde Viktoria 7 år. På barnhemmet uppmärksammades knappast födelsedagarna. Bröderna berättade utförligt för Viktoria hur det går till när man fyller år och Viktoria gick som på nålar dagarna innan.
  – Hon vaknade redan vid fyratiden på morgonen den dagen och kunde inte somna om förrän vi kom med frukostbrickan och sjöng för henne, säger Lars.
  
  De senaste månaderna har Viktoria haft problem med sina tänder. När hon kom till Sverige var hennes tänder väldigt angripna av karies och hon har tillbringat otaliga timmar hos tandläkaren.
  – Viktoria har haft ont och tandläkaren har tvingats dra ut flera av hennes tänder. Hon har dessutom andra problem med sin mun än karies. Hennes käke har varit ur led och det har varit jobbigt för henne, säger Maja.
  
  

  Vill klara sig själv

  Vi bestämmer oss för att stämma träff på Viktorias skola nästa gång, strax efter sommarlovet. Viktoria har fortfarande lite extra hjälp i skolan, men hon vill ändå klara så mycket som möjligt själv. Skolböckerna lägger hon i korgen under rullstolen när hon glider in i kön till matsalen. Det är dags för mellanmål och Viktoria passar på att visa sina skolböcker. När det är hennes tur att ta för sig av maten balanserar hon skickligt tallriken med cornflakes och mjölk på väg till bordet. Inte en droppe spiller hon, det märks att hon har vanan inne. – På söndag ska jag på kalas, det är ett prinsesskalas och mamma har lovat att fixa prinsesskläder i dag på lunchen, berättar Viktoria. Bredvid henne sitter bästisen Felix, och de har egentligen inte tid att äta. Men när fröken kommer och säger till dem att de ska äta och inte prata, skärper de sig. Åtminstone en liten stund, så att maten blir uppäten. Längre ner i korridoren ligger fritidsavdelningen och eftersom skoldagen är slut vill Viktoria visa vad hon håller på med.
  – Det här är en prinsessa som jag färglägger, säger hon, helt klart inspirerad av söndagens prinsesskalas. Klockan har hunnit bli fyra på eftermiddagen och snart hörs slammer i dörröppningen. Det är Maja och Dennis som kommit för att hämta Viktoria. Maja överräcker snabbt påsen med prinsesskläder till en mycket nöjd Viktoria, och berättar att kalasen för närvarande avlöser varandra.
  – Viktorias klasskompisar är så underbara. Visste du att de har uppfunnit Viktoria-kull? Det går ut på att alla ska hasa runt på rumpan när de jagar varandra.
  
  
  Klicka här för att ladda ned orginalartikel som PDF-fil.
  
  
  Publicerad i Vi Föräldrar 6/2009
  Text: Anna-Maria Stawreberg
  Foto: Anna von Brömsen

  ---